Nu har jag kommit hem från min lilla underbara semester! :)

Vi åkte på söndag till Sundsvall för att hälsa på en gammal tant med två papegojor :P
Fick ett jätte fint halsband av henne som hon gjort själv. :)
Sedan sov i typ Iggesund! Vaknade på morgonen och fortsatte till Åre!

I Åre bor nån släkting som heter Britta och är över 90 år. Hon har typ en jätte fin trädgård som folk i buss kommer för att titta på :o  sen åkte vi till någon stuga i Åre och sov.

På tisdags morgonen bestämde jag mig för att gå den långa vägen från byn ända upp till Skutan. ( här blev det ingen linbana inte ;) Nej, jag skulle gå!!! )  Vi gick tidigt på förmiddagen!

Jag tyckte att det gick ganska lätt och bra i några timmar innan jag började inse att det var ganska långt kvar! Jodå, jag ska klara denna lilla backen av berg, tänk på små barn som går upp ( visste då inte att ALLA barn faktiskt åkte kabinbanan upp och gick cirka 50 meter innan dem va uppe på skutan)
Jag traskade på och fikade lite titt som tätt. Grillade korv på fjället.

När träden slutade växa hade jag fått lära mig att man var ganska högt uppe eftersom träden inte kunde växa så högt upp..

Jag traskade på och rätt som det var dåg jag en skylt där det stod 1,5 km kvar! Jag blev glad och tänkte; jag kan inte klaga att jag är trött, barn på ca 6 år klarar ju detta så jag får bara inte säga någonting! Gick och gick och gick!

När man hade kommit upp för ena backen trodde jag att jag var framme men inte då utan det kom visst en backe till och en till.....
Just som det var när jag höll på att tappa andan såg jag stugan! vi var framme! :D en underbar känsla! Tog lite kort, byggde ett litet stenrös och sedan var det bara att klättra ner till kabinbanan för att få åka ner!

Jag funderade hela minuter och timmar på hur de små barnen klarade av att gå så mycket, och alla gammlingar! Helt otroligt! Att de orkar, om nästan inte en frisk och "stark" tonåring klarar det hur kan då dessa klara de?


När vi kom hem fick jag höra;  Åkte du inte kabinbanan upp? VA?! gick du ända ifrån byn? Va? klarade du det? :o Det har jag aldrig klarat! Det var duktigt! :)

Det var då jag började inse att barn som vuxna faktiskt inte alls gick den LÅNGA vägen upp utan åkte banan upp och gick de sista 50 metrarna. Jag kände genast att jag faktiskt hade varit duktig! Det var viljan som tvingade mig! Det var något/någon som verkligen ville att jag skulle få kämpa mig upp! Nu har jag byggt på musklerna!! :D *stolt*

Testa någon gång att vandra till Åreskutan den långa vägen! Om du klarar det kan du väl slänga in en liten kommentar? ;) = Rista fallet.(där Ronja Rövardotter spelades in)